I hela mitt liv har jag arbetat med människor och älskat det! Mina insatser inom vård och utbildning har varit viktiga för andra och därmed också meningsfulla för mig själv. Men så började jag tappa nyfikenhet och intresse. Känslan av att vara inkompetent och ineffektiv kom smygande. Från att ha varit stark, positiv, engagerad och målmedveten, till att långsamt malas ner och känna mig svag och som ett offer. Vaknätterna var många och krafterna tröt. Sjukskrivning eller bitterhet var de enda framtidsalternativen. Jag kände inte igen mig själv och gillade inte det jag såg. Idag är jag glad för erfarenheten. Likaså för mod, kraft och andras stöd. För det fanns en tredje utväg.
Även det meningsfulla kan dränera
Bland det finaste man kan göra är att arbeta för andra, men prislappen är utsatthet och sårbarhet. Man möter berättelser från elever och studerande, från klienter och vårdtagare, från patienter och deras anhöriga. Summan av alla berättelser urholkar, till slut kan man uppleva hur man själv är alldeles uttömd. Till detta kan läggas mötet med människors kamp för sin rätt, den som kan bli både långdragen, aggressiv och hotfull. Var hittar man insikt, tålamod och kraft att hantera detta på rätt sätt?
Att ha ett människovårdande yrke innebär att man dagligen använder sin empati, alltså sin förmåga att förstå och uppleva andras känslor. Ofta besvarar man också den andre med sin medkänsla och en vänlig intention för att stilla behov och lindra smärta. Men medvetenheten om att det finns oändliga behov och att bristen är så mycket större än de resurser som står till buds för att hjälpa är dränerande.
Bitterhet som gror
Många upplever hur de i sitt arbete för andra människor själva förändras. Det kan ofta vara positiva upplevelser och erfarenheter, men i takt med att en utmattning närmar sig kan man också uppleva negativa sidor som börjar gro. Ibland blir man själv medveten om hur en bitterhetskänsla sakta växer, något som man inte känner igen sig själv i och som man känner sig obekväm med, men inte har makt att stoppa. Ibland är den drabbade själv helt omedveten, men omgivningen uppmärksammar förändringen. Bitterheten påskyndar dräneringen hos en redan trött individ och bland talas det om bitterhetssyndromet som arbetsplatsens nya ohälsa.
Inte ett kvinnligt problem
Stressrelaterade sjukdomar ökar kraftigt. Framför allt drabbas kvinnor. I de kvinnodominerade sektorerna är kommuner och landsting de stora arbetsgivarna med drygt en miljon anställda, där mer än 80 % jobbar inom utbildning, vård och omsorg Många av dessa kvinnor känner igen sig i min berättelse. Många anstränger sig till sitt yttersta för att göra ett bra jobb, trots att de lider, skäms och är rädda. Många kämpar ända in i utmattningen. Men är det för att de är kvinnor?
”Fysisk och emotionell belastning inom de kvinnokodade sektorerna är negativa följder av arbetsvillkor och arbetsmiljö och drabbar både kvinnor och män som befinner sig där; det är inte en fråga om kön utan exponering” konstaterar arbetsmiljöverket i en rapport (www.av.se/globalassets/filer/publikationer/rapporter/en-vitbok-om-kvinnors-arbetsmiljo-rapport2017-6.pdf).
Det här är alltså större än ett individuellt, kvinnligt problem, där ansvaret för gränssättning eller för brister ligger hos den enskilde individen. Om vi kan förekomma utmattning, så har vi mycket att vinna, såväl i mänskligt lidande som ekonomiskt. Vi behöver våga blotta oss själva och vår egen sårbarhet. Tillsammans behöver vi fundera över vad vi kan göra för att bevara oss själva när vi hjälper andra. Vi behöver arbetsgivare som ser, lyssnar och agerar i förväg. Vi har inte råd att låta bli!
Stå ut i vanmakten
För att bemöta utmattningen och mota den i grind, behöver vi också lära oss att stå ut i vanmakten; i hjälplösheten och maktlösheten; i oförmågan och svagheten. Visst väcker det stor frustration att inte kunna hjälpa alla på ett tillfredsställande sätt, men ingen av oss räcker till för allt och alla och våra resurser är stora men begränsade.
Genom att omfamna och acceptera jobbiga känslor blir de mindre farliga. Det betyder inte att man alltid ska följa sina känslor, men man ska lägga märke till dem och försöka förstå vad de står för. En av de svåraste känslorna att stå ut med är vanmakt och vi kämpar ofta länge för att slippa just den. Det är viktigt att lära känna och acceptera vanmakten medan den är liten, istället för att brottas med och kanske golvas av det stora vanmaktsmonstret.
Även här behöver vi varandra, så att vi inte luras att tro att vi är ensamma om frustrationen av att inte räcka till. Vi behöver både skicka och ta emot budskapet om att det är okej att inte vara en superhjälte. Vi behöver arbetsgivare som hjälper oss att sätta gränser istället för att lämna gränssättningen till oss själva. Vi behöver få höra att det är lika okej, till och med nödvändigt, att slå vakt om sin egen hälsa och sina egna behov, likväl som att räcka till för den som man vill hjälpa.
Det finns en lösning!
För att klara av att brinna för andra utan att själv bli utmattad krävs individuella lösningar eftersom var och en är unik. Alla har vi olika källor till energi och återhämtning, olika smärttrösklar, olika begränsningar och olika resurser. Dessutom står vi i olika privata situationer som kan kräva mer eller mindre av oss utanför arbetet. Här gäller det både att kunna lyssna in sig själv och att kunna kommunicera det till sin omgivning, såväl som att möta lyhördhet och förståelse för sina behov.
För att kunna hitta sina egna personliga svar krävs att man är i sådant skick att man klarar det och att man har tid och en miljö som gör att man kan lyssna in sina egna behov. Är man allt för utmattad är det absolut läge att ta emot hjälp. Även hjälparen behöver stöd och omsorg.
Det går att hitta en lösning för varje individ, det är jag övertygad om! Förhoppningsvis gör vi det innan vi har sprungit rakt in i den berömda väggen. För min del betydde det att jag bytte bana. Inte för att jag hade en dålig arbetsgivare och ett dåligt jobb. Snarare var det så att livet talade så klart och tydligt så att jag förstod att det fanns ytterligare en väg in i min framtid. Därför är jag extra glad att mitt jobb numera består i att hjälpa andra att lyssna till sin egen inre röst. Jag tror att om man hittar sin kärna kan man leva lättare!
Detta inlägg skrevs ursprungligen för diakonibloggen.com där en kortare version publicerades 31 mars 2019.