MIN STORY
Janett Borgström
Jag är ganska vanlig – men också väldigt ovanlig
Jag heter Janett Borgström och är en ganska vanlig människa. Jag är stark och tålmodig ibland, men kan också vara svag och sårbar. Ibland är jag omtänksam och kärleksfull, men kan också vara självupptagen och full av självömkan. Det händer att jag är jätterädd, men ibland är modet så stort att jag förvånar både mig själv och andra.
Vissa gånger positiv och optimistisk. Andra gånger betraktar jag situationen som nattsvart. Paradoxalt? Ja. Men också ganska mänskligt. Och ganska befriande. Jag tänker att vi faktiskt är både det ena och det andra, inte antingen eller. Jag tror att vi mår bäst av att omfamna alla våra sidor, men vara uppmärksam på vad vi ger näring. För det vi matar det växer. Så tänker jag.
Kort om mig
Jag är operationssköterskan som blev folkhögskollärare och sedan coach. I livet som sjuksköterska smög sig en man in och några år senare en dotter, numera i eget bo. Efter ytterligare fem år kom en efterlängtad son och så blev vår lilla familj komplett. Eller nästan; Zorro, vår hus-(s)katt tassade in en novemberdag och har bott här i snart tio år. Tillsammans huserar vid några meter från Stångån på östgötaslätten.
Mitt liv har styrts mer av upptäckarlust och nyfikenhet än målmedvetenheten att göra karriär. Jag har varit nyfiken och velat lära mig nytt. Böcker har jag alltid haft omkring mig och på utbildningar och kurser av olika slag har jag lärt mig mycket. Men genom att befinna mig på nya platser och i andra sammanhang än det jag varit van vid, har jag lärt mig minst lika mycket.
Mötet med det okända – en del av att finna min väg
Direkt efter grundskolan gav jag mig iväg till Island ett år för att jobba som barnflicka. Fem år senare luffade jag runt i Mellanöstern och Nordafrika med vänner. Därefter blev det ett år i Jordanien och kring millenniumskiftet tre år i Khartoum i Sudan, tillsammans med min egen lilla familj. Det var innan landet delades och det fortfarande var inbördeskrig. Jag jobbade som folkbildare tillsammans med sudanesiska kollegor i studieförbundet House of Learning. Vi hade studiecirklar och lärde oss av och med varandra. Här träffades kvinnor och män, nordsudaneser och sydsudaneser, kristna och muslimer, högutbildade och analfabeter. Den tiden var skitjobbig och alldeles, alldeles underbar.
Att lämna det invanda för det som är främmande och nytt är både spännande och skrämmande. Avstånd både i rum och tid ger tillfälle till reflektion. Jag har genom att bo i andra kulturer lärt mig att det som är olika inte behöver vara fel eller osant, likaså att rädslan för det annorlunda begränsar oss. Respekten inför andra människors sätt att leva, tänka och tro har fördjupat mitt liv. Att våga släppa min egen sanning öppnade för en stor ocean av rikedom.
Kraschlandning
Jag hade hunnit fylla 40 år, vi hade varit hemma i Sverige i tre år och jag jobbade som folkhögskollärare. Jobbet var roligt, men kroppen sliten. I februari 2005 hade jag sådan värk att jag bara skakade och jag blev helt sjukskriven under en tid. Ett och ett halvt år senare fick jag min diagnos; jag hade den kroniska och medfödda bindvävssjukdomen Ehlers-Danlos syndrom. Det blev många behandlingar, böcker, samtal och diverse anpassningar innan jag kunde landa i acceptansen av det liv som blivit mitt. Ett annat tempo och en annan livssyn har gjort att jag idag är tacksam för dessa erfarenheter. Den resan har tagit mig närmare det som är min kärna, närmare min autenticitet.
Processfascinerad
Att hitta min kärna, min rena essens, och att följa min egen kompass har alltid varit viktigt för mig. Det tog dock ganska många år att inse att detta också var mitt uppdrag, min gåva till världen. Jag älskar berättelser, framför allt livsberättelser. Dessutom fascineras jag av (livs-)gåtor, att lägga samman detaljer och att se helheter. Att förstå sammanhang och processer och att försöka få hela bilden klar för mig är fascinerande. Lika fascinerande som det var när jag var tre år och var med pappa i mörkerrummet och såg de svartvita bilderna växa fram.
Samtalet har varit mitt arbetsredskap under hela mitt yrkesliv och jag har hela tiden lyssnat på, väglett och coachat människor. Det var först 2018 som tog jag steget att gå en certifierad coachutbildning för att helt fokusera på detta. Jag har ibland funderat på varför jag inte tog steget tidigare, men kommit fram till att livet hade saker att lära mig, som jag behövde ha med mig i bagaget. Jag behövde skala av fler lager och bli mer autentisk. Teoretisk vetskap behövde landa och bli personlig kunskap genom erfarenheter som gick djupare. Visdomen växer inte bara i skolbänken, bland böcker eller i samtal med andra. Den växer längs livsvägen.
Tack för att du tagit del av min berättelse!
Kort om mig
Jag är operationssköterskan som blev folkhögskollärare och sedan coach. I livet som sjuksköterska smög sig en man in och några år senare en dotter, numera i eget bo. Efter ytterligare fem år kom en efterlängtad son och så blev vår lilla familj komplett. Eller nästan; Zorro, vår hus-(s)katt tassade in en novemberdag och har bott här i snart tio år. Tillsammans huserar vid några meter från Stångån på östgötaslätten.
Mitt liv har styrts mer av upptäckarlust och nyfikenhet än målmedvetenheten att göra karriär. Jag har varit nyfiken och velat lära mig nytt. Böcker har jag alltid haft omkring mig och på utbildningar och kurser av olika slag har jag lärt mig mycket. Men genom att befinna mig på nya platser och i andra sammanhang än det jag varit van vid, har jag lärt mig minst lika mycket.
Mötet med det okända – en del av att finna min väg
Direkt efter grundskolan gav jag mig iväg till Island ett år för att jobba som barnflicka. Fem år senare luffade jag runt i Mellanöstern och Nordafrika med vänner. Därefter blev det ett år i Jordanien och kring millenniumskiftet tre år i Khartoum i Sudan, tillsammans med min egen lilla familj. Det var innan landet delades och det fortfarande var inbördeskrig. Jag jobbade som folkbildare tillsammans med sudanesiska kollegor i studieförbundet House of Learning. Vi hade studiecirklar och lärde oss av och med varandra. Här träffades kvinnor och män, nordsudaneser och sydsudaneser, kristna och muslimer, högutbildade och analfabeter. Den tiden var skitjobbig och alldeles, alldeles underbar.
Att lämna det invanda för det som är främmande och nytt är både spännande och skrämmande. Avstånd både i rum och tid ger tillfälle till reflektion. Jag har genom att bo i andra kulturer lärt mig att det som är olika inte behöver vara fel eller osant, likaså att rädslan för det annorlunda begränsar oss. Respekten inför andra människors sätt att leva, tänka och tro har fördjupat mitt liv. Att våga släppa min egen sanning öppnade för en stor ocean av rikedom.
Kraschlandning
Jag hade hunnit fylla 40 år, vi hade varit hemma i Sverige i tre år och jag jobbade som folkhögskollärare. Jobbet var roligt, men kroppen sliten. I februari 2005 hade jag sådan värk att jag bara skakade och jag blev helt sjukskriven under en tid. Ett och ett halvt år senare fick jag min diagnos; jag hade den kroniska och medfödda bindvävssjukdomen Ehlers-Danlos syndrom. Det blev många behandlingar, böcker, samtal och diverse anpassningar innan jag kunde landa i acceptansen av det liv som blivit mitt. Ett annat tempo och en annan livssyn har gjort att jag idag är tacksam för dessa erfarenheter. Den resan har tagit mig närmare det som är min kärna, närmare min autenticitet.
Processfascinerad
Att hitta min kärna, min rena essens, och att följa min egen kompass har alltid varit viktigt för mig. Det tog dock ganska många år att inse att detta också var mitt uppdrag, min gåva till världen. Jag älskar berättelser, framför allt livsberättelser. Dessutom fascineras jag av (livs-)gåtor, att lägga samman detaljer och att se helheter. Att förstå sammanhang och processer och att försöka få hela bilden klar för mig är fascinerande. Lika fascinerande som det var när jag var tre år och var med pappa i mörkerrummet och såg de svartvita bilderna växa fram.
Samtalet har varit mitt arbetsredskap under hela mitt yrkesliv och jag har hela tiden lyssnat på, väglett och coachat människor. Det var först 2018 som tog jag steget att gå en certifierad coachutbildning för att helt fokusera på detta. Jag har ibland funderat på varför jag inte tog steget tidigare, men kommit fram till att livet hade saker att lära mig, som jag behövde ha med mig i bagaget. Jag behövde skala av fler lager och bli mer autentisk. Teoretisk vetskap behövde landa och bli personlig kunskap genom erfarenheter som gick djupare. Visdomen växer inte bara i skolbänken, bland böcker eller i samtal med andra. Den växer längs livsvägen.
Tack för att du tagit del av min berättelse!